SKRIVET



2011 KATALOGTEXT TILL RE-HATTSTUGAN,  KONSTAKADEMIEN 


MED FÄRGEN SOM MASK


Tid har gått sedan Irina Gebuhr presenterade den självsvåldiga Lisa från serien Lisa och Sluggo som ett alter ego. Den, i det närmaste arketypiska, konflikten mellan den glada och obstinata Lisa och hennes välfriserade och amerikanskt korrekta tant förstärktes i målningarna.
Med den vuxnes avstånd till barndomens läsning blottas nya dimensioner hos skämten och idyllerna. Irina Gebuhr har gått vidare till Elsa Beskow där komplikationerna är större än i ”Lisa och Sluggo”. Visst lät vi oss skrämmas av huggormen i ”Tomtebobarnen” och visst kände vi en skräckblandad vördnad för Kung Bore. Men hur hanterade vi den motsägelsefyllda situationen i ”Hattstugan”? Barnen vill så väl med sin sotning och sin byk, men det slutar i katastrof med den nedbrunna stugan. Sagans slut är en motsägelsefylld idyll: Stugan är återuppbyggd, kläderna är rena, mamma och tomtefar har blivit ett par och barnen ligger nedbäddade efter att först ha fått ris och sedan honungskakor. De vuxna har inget svar på frågan om barnen skall belönas för den goda viljan eller straffas för olydnad. Frånvaron av svar leder till både bestraffning och belöning. De tre barnen, under sitt mosstäcke mumsande på sina kakor, verkar inte besväras av det problem man som läsare får.
I sina målningar blottlägger Irina Gebuhr konflikterna och lyfter fram dramat. Hon ställer det oskyldiga barnet bredvid den dramatiskt monumentaliserade skorstensstocken, hon lyfter fram det stränga, till och med elaka, hos Tomtefar. I en målning vänder sig den nakna flickan till en väldig vinbergssnäcka som om den var en sfinx med svaret på vad som är gott och ont i historien med det nedbrunna huset.
När sagans bilder projiceras på en stor nallebjörn är de kvar i barnets värld utan att förlora något av sin konfliktfyllda laddning. Nallen omsluter dramat utan att beröva det dess laddning. Vi bevittnar ”ett maskspel regisserat av mig” enligt konstnärens egen kommentar.
Masken finns där också i andra former, våldsamt grimaserande i ett stilleben eller som den raffiga artisten utan anletsdrag där det är fritt fram för konstnären-betraktaren att krypa in i det glänsande fodralet. Vi behöver våra masker och förklädnader för att inte, som flickan vid skorstensstocken, stå där nakna och utlämnade.
Allt detta kunde stanna vid en roande lek med psykologiska gåtor med hjälp av välkända sagor och myter om det inte vore för ett sinnligt förtätat måleri som i varje penseldrag får oss att känna att konstnären är där i sina gestalter med deras konflikter. Färgen har en mättnad och ett djup som skapar en egen verklighetskänsla i målningarna. Denna färg behöver inte ens de symbolladdade bilderna för sin närvaro, ett blomsterstilleben fylls med ett koloristiskt liv som även det blir en mask, en möjlighet till ett annat liv. Var det kanske vinbergssnäckans svar till den utlämnade flickan: Du kan måla dig ut ur det här!

OLLE GRANATH
Januari 2011

WITH COLOUR AS A MASK 


Quite some time has passed since Irina Gebuhr presented the unruly Nancy, from the comic strip bearing the same name, as an alter ego. The archetypical conflict between the obstinate Nancy and her impeccably coiffed and Americanly prudish aunt was accentuated in the paintings.
Revisiting the storybooks and comic strips of one’s childhood with an adult approach reveals new meanings and dimensions to the anecdotes and idyllic situations. Irina Gebuhr has now proceeded onwards to Elsa Beskow, where the complications are considerably greater than those found in “Nancy”. Granted, we were certainly frightened by the viper in “Children of the Forest”, and naturally felt a sense of anxious reverence towards King Frost, but how did we fare with the contradictory situation in “Hat Cottage”? The children mean well with their chimney sweeping and clothes washing, but it all leads to a catastrophe with the cottage burning to the ground. The fairy tale ends in an ambiguous idyll: the cottage is rebuilt, the clothes are once again clean, mother and the old gnome have become a couple, and the children are tucked into bed after a spanking followed by a helping of honey cakes. The grown ups offer no satisfactory answer as to whether the children should be rewarded for their good intentions or punished for their disobedience. The lack of an answer subsequently leads to both punishment and reward. The three children, munching away at cookies under their blankets of moss, seem completely unbothered by the problematic aspects we readers encounter. 
In her paintings, Irina Gebuhr reveals the conflicts and accentuates the drama. She juxtaposes the innocent child and the dramatically monumentalised chimneystack, and emphasizes the strict, even malicious traits of the old gnome. In one of the paintings, the naked girl turns towards the giant snail as though it were a sphinx harbouring answers to the question as to what constitutes good and evil in the story of the burnt down cottage.
When the fairy tale images are projected onto a large teddy bear, they remain in the child’s world without losing any of the conflict-filled charge. The teddy bear surrounds the drama without robbing it of its tension. We witness “a mask play directed by me”, to use the artist’s own words. The mask is also present in other forms, violently grimacing in a still life or in the guise of the racy disco queen lacking facial features and offering the artist/viewer the opportunity to squeeze into the glittering tube dress. We need our masks and disguises so as not to stand there naked and vulnerable, as the girl at the chimneystack.
All of this could have merely resulted in an entertaining play with psychological riddles, illustrated by well-known fairy tales and myths, were it not for the sensual, condensed quality of the painterly execution, where every brush stroke makes us aware of the artist’s presence among her figures and their conflicts. The saturation and depth of the colour imbue the paintings with a sense of tangible reality. This colour has a strong presence in and of itself, regardless of the symbolic images in the paintings; a flower still life is filled with colouristic vitality that, in turn, also becomes a mask – the chance to live another life. And perhaps this is what the snail had to say in response to the vulnerable little girl: “You can paint your way out of this!”

OLLE GRANATH

January 2011 , Translation Richard G Carlsson






2003  THOMAS MILLROTH Katalogtext


IRINAS LONELY HEARTS CLUB BAND.


Den Irina gebuhr jag lärde känna slöt form till form i bilder stigna ur en mediterran mytologi. Där var klangrum av färg och föreställningar skurna ur djupa tidssnitt. För några år sedan skrev jag, att för henne var myter mer redskap att fånga och forma känslor än berättelser. Ur färgerna steg små skulpturer, och nu stora figurativa teckningar. Som den målare hon är ger hon vitheten stark volym. Men hon ställer till scener, där Malevitj, Léger, Kusama möter Tintin, Lisa och Tant Fritzi. Vad har dessa att säga varandra? Det är ett slags idolbilder på samma vis som omslaget till The Beatles ” Sgt peppers Lonely Hearts Club Band”; eller närmare till hands- den teckning tonåriga ”Ina” Gebuhr gjorde 1972 med porträtt av beundrade personligheter. Den har hon sedan använt som förlaga till nya bilder. Jag upplever förbehållslösheten inför förebilderna, som går djupt in under huden på en ung människa. Det andliga och fysiska görs oskiljbart. Under  disk såldes förr ett slags undergroundserier, där de kyska seriefigurerna i orgiastisk lust demonstrerade ett iögnfallande driftsliv. Litet på samma vis som i Gebuhrs bilder. Fast här blandas hot och lust. Modernismen ges kropp. Men det är inte så enkelt. Hennes konstnärslivs förebilder dyker upp men utanför all förebildlig stränghet. Lekfullheten tar plats liksom Lisa som hoppar i en vattenpöl.
Det är tydligt att hon på samma gång lämnat och fått något.
Irina gebuhrs bildvärld under de senare åren är en självständighetsförklaring. Två gestalter dyker upp som katalysatorer. Lisa är ett slags ledsagare genom denna resa i modernismen - och sitt eget själsliv. Kusama perforerar och fyller maniskt bilderna med hårda svampar som skjuter genom alla slags ytor. Besattheten mot kyskheten. Myllrande prickar. Upprepande ofrånkomlig. Instängande påträngande. Allt detta förvandlar gebuhr till en egen saga, där serieflickan Lisa blir hennes guide till sinnenas rike. i sinnena ingår blicken, den blick som styrs och formas av läromästarna, förebilderna. Den rena blicken är emellertid inte möjlig eller ens önskvärd. Vi har så mycket mer att berätta om än formernas fantastiska färgrum.

Idag låter irina gebuhr form öppna form i en föreställnings- och känslovärld som ännu söker sin mytologi.




2004 RECENSION AV JESSICA KEMPE DN. 

Olle Olsson-huset, Solna Stockholm


LISA PÅ TRÖSKELN. Irina Gebuhrs konst skänker en stunds salig njutning.


I Irina Gebuhrs stora bild ” Prickiga pumps” drar seriefiguren Lisa undan draperiet till vuxenvärlden. Och blir stående på tröskeln. Bistert. framför henne öppnar sig en minerad mark bevuxen med bröst och penisliknande versioner av japanska konstnären Yayoi Kusamas svampformer. Med prickar på. Där ligger Tant Fritzis högklackade pumps. Prickiga, liksom ridån av vätskefyllda gummihandskar i bilden ” Ett skred från natten”. Hos Irina Gebuhr tycks prickigheten markera den vuxnes intimsfär, medan barnet och den åldrade kvinnan höljs i spetsar. Så låter hon skilda livsskeden svepas in i mönsterslöjor tunna som fosterhinnor som måste forceras för att något nytt ska kunna ta vid. Med sig in i svamprummet tar Lisa ett spetsflor som långsamt försvinner.
Jag skulle inte så mångordigt återge denna kolteckning på duk om den inte under sin broderande yta beskrev ett drama. Med sina sexton verk på Olle Olsson-huset spelar irina gebuhr upp en visuell teater med Lisa i huvudrollen som det underordnade, egensinniga och begärande barnet. Mot henne spelar Tant Fritzi, föremålet för Lisas åtrå, avund och rädsla. Det är ett smärtsamt och dråpligt skådespel i melankoliskt blått och hektiskt gult, rosa och rött som med varsam och brutal kontur punkterar myten om det oskyldiga barnet och synliggör den tidiga serievärldens bigotteri. I en svit målningar som inte visas här, men som tidigare ingått i denna utställning på sin vandring mellan Ystad, Örebro, Skövde och Solna, skänker en monumental Picassokvinna ömt Tintin en stunds salig njutning. Utanför parets fönster utspelar sig en långt mer realistisk scen. med oförsynt kol låter Gebuhr ett naket par otvunget kissa i gräset.
Till sin hjälp tar Gebuhr både modernismens och realismens bildförråd. Det är effektivt. Den mansgestalt som till Lisas sorg och vrede drar in mellan henne och Tant Fritzi är hämtad från Malevitjs maskinella, avpersonifierade människofigurer. Konstförrådet för att skildra föreställningar och fantasier, kolets svärta för att skildra hur det är. När Lisa till sist slår upp dörren till Tant Fritzis sovrum är hennes nakna kropps verkliga förehavanden givetvis tecknade med det grova kolet. Tant Fritzi verkliggjord och avmytologiserad. Lisa själv utlämnad åt en värld som ännu inte står i hennes makt.
När Lisa kliver över tröskeln öppnar sig också Irina Gebuhrs bildvärld. Och kanske, tänker jag, har brotten mellan barnets och den vuxnes sexualitet alltid varit hennes egentliga men outsagda ämne, invävt i bilden av tonårsflickans idoltröja, Afrodites vingliga födelse, den vilsna faunen, Dionysosbarnet och Hollywoodmotiven. 1993 beskrev en kritiker Gebuhr bildvärld som besynnerlig och mycket lockande. I min blick är den inte längre besynnerlig, bara förunderlig. Efter tjugotvå års envist arbete och tio separatutställningar har Irina Gebuhr gjort en utställning och en bok med texter av Sonia Hedstrand och Thomas Millroth som renodlar hennes blick, ämnen och metoder.